Natten mellan lördag och söndag, då jag var på akuten ang. benet, så blev jag faktist väldigt irriterad på personalen där.

När jag skulle skrivas in så sa jag klart och tydligt att jag bodde i Norge, när dom inte fann min adress på datan (Jag spenderade nämligen helgen i Sverige).

Men ändå så hade dom tillslut lyckats fiska upp en adress jag flyttade ifrån för fyra år sen! Jag har faktist t.o.m. haft en annan tillfällig adress efter den, som min post kom till under mitt första år i Norge.

Så jag fick ge dem min norska adress som dom skulle skicka fakturan till. För dom kunde absolut inte ta emot pengar direkt. Så det kommer bli extra mycket jobb för mig (och dyrare) den dagen jag går fakturan. Då jag måste leta upp iban- och swift-nummer för att kunna föra över pengar till sverige. Och att föra över pengar till sverige kostar extra. Sen måste jag också räkna om valutan..

Men det som verkligen störde mig var (förutom att allt tog sån jäkla tid då dom inte äns kunde hämta medicin, bandage och kryckor samtidigt, utan var tvungna att springa tre gånger med lång väntetid imellan) att när jag frågade efter receptet som dom skulle ge mig. Så halvt dumförklarar dom mig och säger att den har skickats elektroniskt till apoteket. När jag frågar vart apoteket ligger och om dom har öppet dagen efter när det är söndag så dumförklarar dom mig igen och säger att jag ska till ica maxi för att få min medicin.

Det pratades typ fyra gånger under min vistelse där, att jag bor i norge. Varför kan dom då inte berätta för mig på en gång att jag inte ska leta efter ett apotek, utan att det ligger i en matbutik. Och den matbutiken ligger en bit bort från centrum också. Idioter!!

Jag nämnde ju väntetid..

Självklart så förstår jag att det är stressigt på ett sjukhus, särskilt när det skärs ner på personal hela tiden. Och akuten är det ju alltid väntetid på.. Men jag hann se två andra patienter under tiden jag var där och åkte omkring i korridorerna. Och det satt sån 8 personer i någon form av personalrum, mestadels av de 2,5 tim jag var där.

Personalen ska absolut få rast. Men måste alla ta den samtidigt? Nu vet jag ju inte om dom satt och pratade om viktiga ting där inne. Men när dom samtidigt är otrevliga mot mig så höjs irritationsfaktorn ganska mycket, på minsta lilla ting.

När jag sen skulle hämta ut medicinen på apoteket så fick jag ju problem igen pga att jag itne bor i Sverige längre. Han i kassan fann oxå den näst sista adressen och ville använda den. Varför kommer inte min sista adress upp nånstans? Min post lyckades ju komma dit!

Jag fick iaf medicinen och när jag frågade om det var varningstriangel på den, så kände jag mig återigen korkad. För varningstriangeln togs tydligen bort för flera år sen. Då när jag berättade vilken medicin jag tar till vardags och frågade om det var ungefär det samma, så visade det sig att den absolut inte var lika stark. Men han i kassan skulle ändå halvt skryta om vad det var för medel i den och att man måste vara försiktig och ting pga att den var så stark.. Jag tror han gillade sitt jobb faktist =) , för det var bara två före mig i kön och ändå fick jag vänta i närmare 20 minuter. Han gillade att prata med sina kunder, han försökte ju att prata väldigt länge med mig också.

Så även om jag först var irriterad (skyller på värken i benet), så blev jag ändå lite glad av att se någon gilla sitt jobb och vara trevlig mot folk. âven om det tog onödigt lång tid!

Jag tänkte börja inlägget med att berätta att jag alltid varit lite av en otursfågel när det gäller skader. När jag var liten så var jag väldigt vild av mig. Och ofta slutade det med att jag hoppade kryckor eller åtminstone hade bandage nånstans.

Jag har faktist tappat räkningen på hur många gånger jag har hoppat på kryckor. Vi hade typ 3-4 olika par kryckor ståendes hemma, alltid. Bara för ifall nåt skulle ske, och det gjorde det ofta.

Jag har också alltid varit lite klumpig av mig. Varje vecka slår jag i benet/foten/tån i nånting som är i vägen för mig.

Men sista två åren har jag faktist varit ganska "skadefri". Om man inte räknar med att jag varit sjuk med smärtor då. ;)

Det "stora" skaderna (då räknar jag inte vanlig stukning av någon hand eller skärsår/brännsår i fingrar och händer), har varit att jag i februari för snart två år sen, vred knät när jag åkte snowboard. Första timmarna kunde jag inte gå på benet, men sen blev det bättre och jag kunde halta på det. Den värsta smärtan gick över på några dagar. Men jag klarade inte att åka snowboard mer den vintern.

Förra sommaren råkade jag ut för en hjärnskakning (på jobbet, då det flög ner extremt tunga ting i kylen på mig), och några veckor senare fick jag njursten. Njurstenen räknas ju inte till en skada, men den gjorde så ont så jag ville bara skriva det ändå..

Men förrutom dessa tingen så har det bara helt vanliga småting som egentligen inte är värda att nämna, då det är vardagsmat för mig.

Så egentligen har jag då varit fri för "större" skader senaste året. Och det har varit riktigt härligt! Men så kom förra veckan.....

På måndagen var jag på ihc och trände som vanligt. Jag kände mig väldigt sliten, så valde att värma upp längre på löpbandet, för att få mindre tid över till styrketräningen med maskinerna.

Sedan på den gemensamma styrketräningen utan maskiner (vi använder bara vår egna kroppsvikt och trännar mest mage och korsrygg) så klarade jag inte av att göra vissa övningar som jag klarat tidigare, pga att det gjorde för ont i ryggen, och jag blev väldigt snurrig i huvudet och kände mig halvt svimfärdig. Jag drack lite vatten och tänkte att det snart går över. Det blev tid för den avslutande konditionsträningen där vi skulle köra intervaller på löpbandet. Men eftersom jag inte var helt i form så valde jag att bara gå i olika tempon, istället för att löpa. Men vet inte om jag valde att ta den snabba perioden lite för snabbt eller nåt. Att kropppen kanske inte riktigt hängde med.. För helt plötsligt sa det bara pang i nacken.

Jag kände en ilning från nacken ner genom hela vänstersida av ryggen. Och min vänstra arm vill inte riktigt fungera normalt.

Jag fick då avbryta träningen och försöka göra några övningar som kunde mjuka upp den eventuella sträckningen jag hade fått. Men det funkade inte och armen blev bara värre. Ont som fasiken hade jag i ryggen och nacken också.

Några timmar senare så skickade min coach mig vidare till nån som kunde knaka ut mig, då armen hade börjat domna bort och jag knappt kunde röra på nacken.

Det gjorde väldigt ont när han knakade ut mig. Men efteråt så kunde jag helt plötsligt lyfta armen över huvudet. Underbart!! På tisdagen kände jag mig väldigt rörlig men på onsdagen kom smärtan tillbaka. Jag har nu oxå fått tillbaka knakandet i nacken som jag hade för några månader sen, den hade precis börjat avta ju..

Så nu till den jobbigaste händelsen förra veckan..

I lördags så var jag och bowlade med några kompisar. Det gjorde ont i hela kroppen, men jag brydde mig inte. Jag var inställd på att smärtan inte ska stoppa mig för att det skoj! Efter bowlingen var jag på väldigt bra humör och vi bestämde oss för att gå vidare till nattklubben som var runt hörnet.

Där dansada jag väldigt mycket. Men började bli väldigt sliten. Min sista dans gav jag verkligen allt och skrattade för fullt hela tiden. Och så skedde det.. Jag vet inte om jag trampade snett eller vad som egentligen hände. Men mitt ben bara vek sig och jag höll på att tuppa av pga smärtan jag kände i hela benet.

Jag hade lyckats vrida mitt knä, igen!

Så typiskt mig!

Ordningsvakterna fick hjälpa mig ut och både de och mina vänner försökte övertala mig att åka in till akuten. Jag tänkte ju att det bara var det samma som förra gången på snowboarden och att det snart skulle gå över, så jag kunde lika gärna bara åka tillbaka till hotellet och sova.

Men gav tillslut upp och gjorde som mina vänner ville. Bilresan till akuten kändes extremt lång. Trodde vi aldrig skulle komma fram. Var fortfarande på gränsen till att tuppa av, så vi hade på kall luft och öppnade fönstrena i bilen. Och det var minusgrader ute.. Stackars min pojkvän som fick köra mig i en iskall bil..

På akuten röntgade dom då det fanns en viss risk att jag hade brutit knät. Men som tur var, så var det bara nått led eller nåt som hade töjts, antagligen det samma som förra gången..

Jag fick med mig kryckor hem och recept på smärtstillande.

Nu hoppar jag fortfarande på kryckor och det stör mig verkligen! Jag bor fyra trappor upp utan hiss!

I söndags kunde jag inte stötta alls på foten. I måndags kunde jag åtminstone sätta ner tårna men inte så mycket mer än så. Idag kan jag faktist stödja lite på tårna också. =) Så jag håller tummarna för att jag imorn kanske kan stödja ännu mera och klarar hoppa runt lite med bara en krycka.

Mitt knä har varit väldigt svullet och jag har bara kunnat ha det i ett läge. Men idag kan jag nästan räta ut det helt, bara några centimeter kvar. Men jag kan fortfarande inte böja det mer än i söndags. Men det böjer sig inte lika mycket åt sidorna längre. Eller jag har mer kraft till att hålla det på plats iaf. =)

Så nästa vecka hoppas jag att jag slipper kryckorna (åtmisnstone ena). Med tanke på att det ändå har blitt så pass mycket bättre på så kort tid. Jag har ändå hyffsat bra "läkekött", även om jag har haft väldigt många skader. ;)